"Varför har vi inte sett varandra på elva år, ville ni inte eller?" "Jo, Niall. Det ville vi. Din far sa att du inte ville se oss igen." "Åhh, jaha.. Men det ville jag! Men vad heter ni då?" Jag log lite mot dom.  "Jag heter Margreth, och det här är Peter" Hon pekade på farfar, farmor log lite, eller jag menar Margreth.  "Kom så åker vi!" Sa Peter och drog ut en rullstol. Liam lyfte upp mig, men plötsligt stannade han. Han stannade och bara tittade in i mina ögon. Vi stod där ett bra tag men vad gjorde det? ingenting. Killen jag älskade hade mig i sina armar och han gjorde det frivilligt. Han har dom finaste ögonen någonsin, De är så perfekta. Bruna som kastanjer och de borrar sig in i själen. Liam lyfte snabbt ner mig när han förstod att vi såg kära ut. Jag visste det, han gillar inte mig. Han gillar mig som en kompis, inte mer. Louis tog tag i handtagen och sprang iväg, det slutade med att vi log på golvet i en hög och skrattade. "Tack Louis." "För vadå?" han skrattade fortfarande okontrollerat. "För att du får mig att skratta, ingen har gjort det förut." "Han kramade snabbt om mig " Inga problem" Han log lite och sedan hjälpte han mig upp. "Vi kanske ska köra lite långsammare" skrattade han. "Ja" jag skrattade och kunde inte svara något längre.